Ut föräldrarna – in Hägern/Ek

Surrade i telefon med ”Bäckis” nu på förmiddan. Han konstaterade att han spelat samtliga sju träningsmatcher, och att ”det ska bli kul på fredag”.

Som vanligt garderade han sig lite försiktigt genom att inte svara ”ja” när jag då sa att man kan konstatera att han är klar för spel mot Atlanta – däremot sa han:

- Du får väl göra som du vill…

Är du trött på träningsmatcherna nu? frågade jag.

- Det ska bli skönt att allt börjar, svarade Nicklas.

Under tisdagen byter han för övrigt ut pappa Anders och mamma Catta mot mig och Ek. Päronen åker till New York över dagen (shopping?), vi till Washington – kanske möts vi i luften.

Jag vet inte, det kan vara inbillning, men jag tyckte ”Bäckis” lät smånöjd med det tillfälliga skiftet.

Sånt som händer – Stockholm-NYC

”Bäckisbloggen” ska inte bli något reklamforum – men i tider då SAS fått mycket skit måste jag säga att deras Atlantflygning till New York fått en uppryckning. Smaskig mat, gott om benplats, touchscreens framför varje plats och jag orkade inte räkna alla filmer man kunde välja mellan. Hade dock lite otur och kom oftast in när över halva filmerna rullat, det gick inte att välja själv när de skulle starta (eller så behärskade jag inte tekniken).

Enda omaket var en bökig kinesisk man i stolen bredvid som rapade efter maten och var över på min sida med armbågarna lite för ofta.

*

Mobiler och kameror är förbjudna i området där man köar för att få komma in i USA på Newarks flygplats.  Så ni kan ju gissa vem som får ett samtal innan han hunnit stänga av. Det var Ek som ville kolla om jag kommit fram ordentligt. Fipplade lite för länge innan jag kunde döda samtalet, åtnjöt en åthutning av en väktare så alla (rätt många) blickar riktades mot mig – men blev ändå till slut insläppt i landet av en tjänsteman som var väldigt lik min gode vän i Gävle, Patrik Ekman. Väldigt roligt, men hade varit olyckligt att börja skratta i det läget.

Konstigt förresten att man alltid börjar känna sig som en brottsling när man ska in i USA, fast man inte gjort något. Förutom att ha telefonen på.

*

Är det inte mobilen som nästan suger musten ur en så är det taxiresan in till New York från Newark. Dyr förvisso (men dollarn är ju rekordlåg!), men väl värd sitt pris. Svårt att beskriva känslan man får när man glider in i midtown genom Lincoln Tunnel – hm…vad ska man dra till med…tja, tänk er farsan i Michael Jackson-videon till ”Black or white”, som skjuts upp i en omloppsbana runt jorden när hans grabb vrider upp förstärkaren och slår första ackordet på elgitarren. Nåt sånt.

* Eks personliga tränare har brutit ett finger, så nu får Ek bygga muskler själv. Känns tryggt att ha honom med sig till Washington, där man inte bör promenixa in i fel kvarter.

”Bäckis” och jag – och världen

Vi var på väg att lämna General Motors Place i Vancouver – draften var över och Washington Capitals hade valt Nicklas Bäckström – när ”Bäckis” lite anspråkslöst räckte över en liten pin till mig, en sån där som man plockar bort nåt slags skydd på baksidan på så att man kan nåla upp den på en anslagstavla. 

Och nej, nej, nej, kom inte och snacka om nån muta för särskilt värdefull  var den inte sedd i rena dollars och jag kommer alltid att skriva som det är när det gäller ”Bäckis” oavsett om han spelat splendid eller rassligt.

Han hade fått ett gäng att dela ut av nya klubben – och ville förmodligen bli av med dom så snabbt som möjligt…

Nåväl, ”Draft Day 2006″ stod det på den, i bakgrunden Capitals dåvarande klubbmärke (dom har bytt till sin gamla logga nu, grovt moderniserad, mycket snack om det).

Nålen är inte märkvärdig alls egentligen - men ganska märkvärdig för mig ändå.

Den där klubbnålen sitter på min anslagstavla på Nyhetsbyrån hemma i Gävle, och jag sitter här nu – nyligen landad och aningen jetlaggad i New York, i frilanskollegan Henrik Eks enrummare med kök på övre östra Manhattan-sidan. Och allt beror på Nicklas Bäckström.

Tack vare hans framgång får jag se världen. Så enkelt är det ju. Gamle legendariske GD-sportreportern ”Jugga” Larsson hade ”Lillen” Eklund att följa, Lars-Rune Ölund hade ”Posa” Serenius, min nuvarande chef Stisse tog rygg på Bosse König i OS i Albertville en gång för ett tag sen (1992).

Jag har ”Bäckis”.

Det är tack vare honom jag författar det här nu, medan Ek sitter och hamrar på nåt frilansknäck på andra sidan sängen vi delar (verkligen på varsin sida, jag försäkrar…) ett par nätter innan vi drar vidare till Washington på tisdagförmiddag amerikansk tid (vi kör amerikansk tidszon på den här bloggen, så ni vet det).

Jag hoppas det kommer att gå bra för honom, men rapporterar även om det skulle gå åt helvete. Jag finns där vilket som.

Den här bloggen kommer att handla om vad som händer ”Bäckis” – och om vad som händer mig. Stort som smått. Högt som lågt.  Kort som långt.

Hockey förstås, massor av hockey – men också allt annat som en reporter ute på vift råkar ut för.  Här är det tänkt att ni bäst ska kunna följa ”Bäckis” första NHL-matcher någonsin live om ni vill, bara uppkopplingarna är med oss.

Jag uppdaterar när jag vill och kan.

I morgon Washington DC.

Capitals spelade genrep mot Ottawa natten till måndag svensk tid och lite mer om det kan ni läsa här eller här.